Kom att tänka på en grej, när jag hoppade av skolan var det några stycken som direkt kom med kommentarer som "är du dum?" "osmart" osv. Men jag håller fortfarande fast vid att det var det absolut bästa jag kunde ha gjort. Jag var inte lycklig, jag var jävligt deprimerad varje dag vilket ledde till att jag inte ens tog mig upp från sängen och missade därför hur mycket som helst av skolan. Dom dagar jag väl var där visste jag ingenting, hade inga uppgifter att lämna in och hängde inte alls med på lektionerna. Sen visste jag att när jag kom hem skulle mat lagas, det skulle diskas, jag skulle städa, jag skulle gå ut med soporna, jag skulle handla mat, jag skulle plugga osv. Och dom som är det minsta lilla pålästa vet att en depression bara blir värre ju mer krav man har. Det var en tävling mot mig själv att ens öppna ögonen på morgonen liksom.

 

Jag åkte hem några helger, fast hemma var inte hemma längre. Jag hade inget rum här längre, mamma hade skaffat ett förhållande under tiden jag varit borta. Allt kändes bara väldigt knas. Jag fick ont i magen av bara tanken att säga hejdå till mina älskade bröder och sätta mig på tåget hem till Luleå, den minsta var så ledsen varje gång. Varje gång jag klev in genom dörren till min egna lägenheten var det enda som fanns där mörker och en riktigt jobbig tystnad.

 

Kvällarna spenderades oftast ensam i lägenheten, det gjorde ont i hela mig att veta att all den trygghet jag någonsin haft var 25mil bort. Oftast sov jag också på soffan för att det inte skulle kännas lika tomt som i min dubbelsäng. Visst jag umgicks med folk i skolan och några få även på fritiden, men verkligen inte tillräckligt mycket. Jag kan många gånger vara ganska blyg, i alla fall i större folkgrupper vilket leder till att jag inte gärna är den som tar första steget och söker kontakt med folk. Min depression ledde även till att jag gärna isolerade mig och sov bort dagarna bara för att slippa den där jobbiga, huggande känslan. Depressionen fanns där redan innan men den blev bara värre när jag flyttade. Allt detta blev för mycket och jag klarade inte av allt på samma gång. 

 

Att säga till mamma att jag skulle flytta hem kändes till en början som ett misslyckande, ett stort slag i ansiktet. Men detta kom att bli det absolut bästa jag kunde ha gjort! Sen att jag fick jobb samma dag som jag satt i bilen tillsammans med alla flyttlådor hem till Malmberget var också riktigt härligt, som att säga "jag sa ju att allting skulle ordna sig" till alla som trodde jag skulle sitta och ruttna bort någonstans. Bara för att man inte gör som alla andra finns det alltid andra vägar att gå, det är bara en själv som bestämmer hur långt man ska gå.

 

Aja, blev ett väldigt långt inlägg så nu tänkte jag avrunda här. Världen har så mycket krav, gör det du blir lycklig av! :)