Ah, rubriken är namnet på en krönika jag har skrivit. De som har läst den har sagt att den varit väldigt bra och rörande så tänkte att jag slänger upp den här i ett inlägg. Jag vill inte ha några negativa kommentarer utan endast konstruktiv kritik. Och vet du inte vad konstruktiv krititk betyder så google it!

---

"Jag saknar tiden då det största problemet var ett skrapsår på benet, att ens docka tappade ett ben eller att den där jätte viktiga legobiten var försvunnen. När man var liten drömde man obegränsat, jag velade stå på en scen och sjunga precis som britney spears. När det snöade ute blev man överlycklig och pälsade på sig minst 3 tröjor, täckbyxor, jacka och nå kraftiga vinterskor och slängde sig ut i snöhögarna och där ute stannade man tills det var dags för middag, oavsett hur kallt det än var. Den totala lyckan var när man gick in på leksaksaffären och kom ut med en splitter ny leksak eller när man fick stanna vaken ända till klockan 10. Man uppskattade små saker som en glass eller en tjugolapp betydligt mycket mer då. Man tyckte det var kul i skolan och kunde faktiskt längta dit, nu får man släpa sig upp halvt i sömnen för att kladda på smink och fixa håret. Sådana problem fanns inte då, man brydde sig inte hur man själv eller andra såg ut. Ibland kan jag känna att allt har blivit alldeles för ytligt, det är synd. Riktigt synd.

Förut berättade man dagligen för sin mamma hur mycket man älskade henne, man ritade söta teckningar och kladdade dit hjärtan i överflöd. Nu glömmer man bort dom där små orden, man säger dem näst intill aldrig. Speciellt inte bland folk ska jag väl tillägga. Man längtar bara tills den dagen man flyttar hemifrån och får klara sig själv. Man vill känna sig stor, trots att man behöver den där kramen som bara hon kan ge. Man behöver tryggheten.

Men det finns en sak jag önskar att jag visste då som jag vet nu. Jag har aldrig haft någon kontakt med min pappa. När jag var liten trodde jag att det var jag som hade gjort något fel. För alla hade en pappa förutom jag. Alla ritade sin mamma, sin pappa och sig själv som en enda stor lycklig familj. Men jag förstod inte riktigt vem den där tredje personen var, för vad var en pappa? Det vet jag fortfarande inte. Visst, jag kan gå runt och låtsats som att jag inte bryr mig om det, och aldrig har gjort det heller. Men då skulle jag ljuga för det är inte så. Jag kunde inte göra något åt hans val då och det kan jag fortfarande inte. I somras fick allt en liten vändning, jag träffade honom. Han som ska föreställa min pappa. Dock sa vi i princip bara hej åt varandra och sen gick vi åt olika håll. Helt sjukt när jag tänker efter. Efter den lite halvt konstiga händelsen har vi växlat några ord på sms med varandra.

 

Det jag velade komma fram till med den här texten är nog att du, jag och egentligen alla borde vara mer tacksam för det vi har. Vi borde också börja se saker lite mer positivt som man gjorde förut och sist men inte minst våga drömma! För att en dröm ska bli verklig får vi mest troligt jobba lite för det, men ingenting är omöjligt. Jag kommer att se idag som en ny start på det hela. Jag tänker inte låta något alls hindra mig att nå dit jag vill och det borde du också göra!"